Ut med språket

Jag läser en hel del bloggar varje dag och ser på tv någon/några timmar per dag.

Vet inte hur många bloggare som är som förebilder och personer man beundrar. Kanske inte just för själva bloggande utan hur de verkar som personer. Att vissa klarar av näthatet eller den svåra hästen men även att de lyckats med sitt bloggande så pass långt osv. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat skriva i kommentarsfältet om hur grymma de är osv osv. Men det slutar nästan alltid med att jag raderar allting för det låter så fånigt. Att jag som 19 (20) - åring beundrar någon som är 16 så stort och texten låter bara fånig. Fast, jag vet att det inte har någon betydelse utan att det förhoppningsvis bara stärker de som peroner och att det är precis det de bör få höra. För jag själv hade blivit så stärkt av att få höra sådan ord. Men jag är för feg för att trycka på skicka. Ibland är man ju bara för lat för att en orka kommentera "fin bil" eller "grymt jobb du gjort". Det tar max 1 min.

Så mycket som jag vill säga men aldrig gör.

Över till tv. Där man ser reklamer efter reklamer på olika produkter. Så många argument och ideér man får. Varför kan man inte för de vidare? Samma sak som med att kommentera en blogg. Man är för feg. Om jag lyckades klottra ner lite ideér kanske det kunde bli någonting stor utav det? Vem vet?

Lika så är jag dö fånig när jag ser någon "kändis" allt från en vanlig bloggar eller till en känd toppryttare. Jag blir helt nervig, vill ösa ut med ord men vågar inte ens säga hej.
Av de få bloggare jag sett har jag enbart vågat gå fram till en. Det var på Horse Camp i somras när Johanna Grant var där. Efter att ha tvingat mig själv i minst tio minuter gick jag bra och sa att hon var grym. Men gud så töntig jag kände mig. Sen lyckades jag få ur någonting om att "jag älskar din blogg" och att jag har följt henne ända sen bilddagboken. Efteråt kände jag att "Du är grym" hade räckt, det lät bara fånigt med resten, ändå var jag himla stolta att jag ens sa någonting. Vad hon nu tycker och tänker om min är nog ingenting illa alls hon blev nog mest bara glad. Så varför ska det vara så svårt?

Alla borde ta sig i kragen och peppa varandra. Att få ut sina ideér och tankar. Det som är nedvederande kan man hålla inne på men inte allt som kan peppa. Ut med det! Våga!

Blev nog en aning rörigt....