Motivation

Motivationen har faktiskt kommit tillbaka lite. Eller ganska mycket trotts allt. Jag vill så himla mycket med mitt liv. Drömmer alldeles för stort och sätter för höga krav. Därför ska jag försöka sätta lite lägre mål som jag kan sträva efter i kortare perioder.

Men det är inte alltid så lätt för det. Naboo kör med mig på sitt egna sätt, jag kör med henne på mitt sätt. Det slutar i trubbel och vi blir sura och skiter i allt. En riktigt catfight kan man säga. Då tappar jag allt, motivationen bara försvinner och hon blir jättebillig. Då vill jag ha en riktig häst, en häst som man inte behöver fokuser sånna löjliga saker med. En som kan galoppera rätt utan med inslag av pass eller något liknande. Att kunna ställa till höger och vänster utan att det spårar ut totalt. Att göra ett enkelt galoppbyte.

Allt ska inte flyta på klockrent varje gång vilken häst man än har, enligt mig. För att få framgång måste det bli motgångar. Så är det bara. Men ibland känns det så himla hopplöst, vi ligger på en så himla låg nivå. En nivå som är alldeles för låg för min del. Fast, fast jag vet att vi kan mycket bättre än där vi är nu. Det gör det ännu jobbigare, att jag har fått börja om, igen.

Så börjar jag fundera på att ge upp Naboo och hitta den dära hästen som jag så drömmer om. Jag hittade en som jag tror skulle passa mig som handen i hansken. Den var inte dyr men för dyr för min smala plånbok. Sen finns ju Dimma, Jennifers häst. Jag har aldrig suttit på henne bara klappat på henne lite snabbt i boxen. Det skulle nog passa mig. Men en unghäst, utan ridbana, utan tränare, helt själv...det är ologiskt. Det skulle inte funka för den delen, annars skulle jag nog fixa det.

Samtidigt vill jag ha kvar Naboo, är så himla fäst vid henne. Vi passar himla bra ihop, det gör vi. Även om det är den hästen jag har hatat mest av alla hästar som finns. Även om jag kan bli så arg och irriterad på henne så jag bara skiter i henne.

Ändå är det någonting som håller mig upp, ett litet ljus någonstans i henne. Jag vet ju att hon kan. Hon kan så mycket mer än vad hon någonsin visat. VI kan, vi två tillsammans. Inte ska vi tävla OS, men ett steg i trappan kan vi komma iaf.

Jag vill inte förlora min andra prinsessa också, det funkar nog bara inte.

Vi får se vart allt tar vägen, jag kommer nog orka kämpa vidare med hästandet ett bra tag till. Det är bara så himla mycket på en och samma gång.

Jag behöver byta/skaffa jobb, som jag skrev innan.
Jag borde byta bil.
Jag vill ha en transport.

Och en häst till.

Får väl fortsätta drömma...