Började med att rida fram i ridhuset. Hon var jätte stum i munnen = hopplöst! I galoppen drog hon iväg i sin egen racer fart så jag nära på trodde vi skulle dra omkull. Hon mjuknade något och lugnade sig liiite. På framhoppningen kändes hon ytligare något bättre, men inte fullt så bra som hon kan kännas. Jag lät henne springa på ganska mycket för att bli lite trött så hon inte orkade koka över i huvudet.
Väl inne på banan, rider mot första hindret. Hon tappar takten och studsar fram, Ellen blir arg och stänger av henne med en volt. Inte tänker jag börja min runda med en total krasch redan på första hindret, ICKE! Andra försöket gick bättre, svängen mot andra hindret blev en riktigt sladd och min kommentar blev "överkokta jävel" (Snäll som jag är mot min häst). Vi kom runt banan men en hög hastig het lyckades peta ett hinder. Komma in i pass och någon struttig trav likande sak och även koka över och studsa fram.
Då blir man jääätte pepp till nästa runda. Funderade tusen gånger över att byta till pelhambettet men jag kan inte alltid gömma mig bakom ett bett....
Andra runda blev värre, hon visst vad som gällde och hon stängde av helt i mellan åt. Samtidigt som jag upptäckte att hon gick bättre när hon fick springa i sin takt på lite lösare tygel. Men min rädsla i svängarna bromsar henne (måste nog ändå göra det...) och sen samla mot hinder så vi inte rusar igenom. Dock upptäckte jag det mellan de tre sista hindrerna. Typiskt, då kan jag ta med mig den kunskapen till nästa gång iallafall.
Ebba skulle försöka filma men det ville inte kameran men en annan kompis tog några kort iallfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar