Poppes Naboo

Naboo, som hon kallas, är ett varmblods sto född 2000. Mamma köpte henne som femåring till sig. Då hade hon stått i ett helt år. Innan dess blev hon travtränad och inriden två gånger. Varför hon inte funkade på travet? Jo, hon "klickade" tog alltså för långa kliv med bakbenen så hon slog ihop med hovarna.

Vi hade henne på prov över sommaren. Problemet var att mamma inte ville ha:
1. Ett sto
2. En ung häst
3. En travare
Naboo var allt de där. När hon kom hem till oss var hon långt ifrån det vackraste vi sett. En enorm underhals och överbyggd. Såklart blev vi ändå fast för henne.

Mamma började sakta men säkert sätta igång henne. Red för instruktör och var livrädd för skogsturer. Naboo var rädd för allt som fanns. Stenar, träd, grässtrån...allt...till och med grannens fjordingar! Hon var som en tickande bomb i skogen, stod på stället och trampade och ville iväg. Man kunde sitta med långa tyglar och be henne gå fram men hon "fattade" inte. Jag tyckte inte alls om att rida Naboo, jag var rädd. När vi väl hade köpt henne och hon var mammas så började hon testa på riktigt. Bockade och busade en hel del.

Jag red henne inte så speciellt mycket, men trivdes relativt bra med henne i stallet. Hon skötte sig när man borstade och var gosig osv.

När jag började gymnasiet så delade mamma och pappa sig och jag tog på mig hästarna under mitt ansvar. Efter massor om och men tvingade jag mig upp på Naboo. Till en början så skrittade vi bara, jag var rädd för mer. Ändå ville jag rida henne för ville inte att hon enbart skulle stå och skrota. Efter många skritt rundor vågade jag mig på lite trav som sedan blev  mer allt eftersom. Tillslut vågade jag tillochmed galoppera.

Efter det har det bara gått uppåt. Med mycket hjälp och peppning från Jennifer utvecklades vi mer. Det såg inte vackert ut i början men allt har en början...

Våren 2010 startade vi våran första klubbtävling och även våran första lokala. Det gick över förväntan. Vi startade i ytterligare 3 lokala och en klubb.

Första lokala

Vi tänkte mjuk starta 2011 med en klubbtävling och lyckades klippa hem en tredje plats ;) Startade en till klubb och gick sedan på lokalt igen. Men inför den andra lokala lyckades något gå snett. Vi gick omkull på en hoppträning och var tvungna att avanmäla oss. Hon blev halt. Hon stod en månad, hältan försvann, sattes igång, hältan kom tillbaka efter en månad. Veterinären sa att hon hade en inflammation i kroppen så hon behandlades. Jag skulle låta henne stå till hältan var borta igen och sätta igång henne saaaakta. När hältan väl var borta undersöktes hon av en equiterapuet som såg en låghälta, alltså i hoven. Vi satte på hårdsulor och började skritta igång henne. Tre-fyra veckor efter sulorna sattes dit skulle vi checka så hon inte var halt. Var hon de skulle vi ta ut veterinär var hon inte kunde vi fortsätta igångsättningen och rida upp oss till normalt och köra på.

Nu är hon flyttad så hon kommer närmre mig, sex mil är långt...Hon står alltså hos Simons föräldrar.
När hon flyttade hit började vi sakta men säkert bygga upp henne igen. Massor med skritt i början för att sedan öka lite, steg för steg. Nu mer är hon helt igång och rids på som vanligt.

Ja, från att varit livrädd till supersäker är in omöjligt ;)